För en tid sedan när jag sydde min första gardin av ett vackert gammalt lakan passade jag på att stuva om lite i mina linneförråd. Jag har alltid uppskattat gott hantverk och särskilt textilier. Det vet alla i min släkt och även numera i min mans släkt också. Vilket har resulterat i att jag har fått ärva en hel del textilt arvegods som ingen annan har velat ha. När jag sorterade alla mina lakan såg jag att en bunt var vitare än alla de andra. Hur kom det sig? Alla de kritvita lakanen var arv efter min mammas faster.
Min mammas faster var en levnadsglad kvinna som gifte sig 1943. Tyvärr fick hon aldrig några barn och när hon gick bort ärvde syskonbarnen. Jag fick glädjen att ta hand om delar av hennes linneförråd. Hon kom från ett burget hem med starka traditioner, sannolikt hade hon sytt på sin hemgift många år innan hon gifte sig. Jag hoppas att hon var glad den där vårdagen när hon var nygift och flyttade till sitt nya hem. Hon lade omsorgsullt in sina skatter i sitt marmoreringsmålade linneskåp. Flera decennier senare tömde jag skåpet och många av lakanen och örngotten tror jag aldrig hade blivit använda. Och de är fortfarande kritvita!
Hur gjorde hon? Så gott som alla andra vita textilier gulnar mer eller mindre av dagsljus och ålder. Mammas faster hade kunskaper som hon bokstavligt talat tog med sig i graven. När hon blev gammal var hennes kunskaper omoderna, ingen frågade efter dem. Och nu förbannar jag att jag var så ung och att jag inte var mera frågvis. Vet någon av er därute hur hon gjorde? Jag ber er att höra av er och berätta i såfall!
Tänd många ljus och mys i novembermörkret. Ta vara på alla nära och kära och var rädda om varandra. Den bästa tiden är nu! Glöm inte det! / Moa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar